Messenger of death

När jag körde bud i Göteborg så fick vi allt som oftast leverera blommsterkransar och andra dekorativa begravningstillbehör. Det var liksom morgonpasset på nåt sätt. 

Att vina fram och tillbaka mellan kyrkorna för att se till att de dödas annhöriga skulle ha någonting fint att titta på under begravningen, det kändes något morbit(Hur fan böjer man morbid?). Att springa in och ut ur de bakre rummen fulla med kistor, som i sin tur innehöll massa döda människor. Kvarlevor av någon som en gång var precis som du och jag.

Det var väldigt mycket känslor inblandade i början, men inte sorg eller rädsla. Utan glädje och hopp. De människor som jobbar med döda är fantastiska människor, och jag lärde känna många! Underbara, ödmjuka människor som vet rätt sak att säga vid rätt tillfälle.

I alla fall.

En morgon när jag kom till fridhems kapell på hisingen för att lämna av ett par dekorationer för en begravning så kliver jag in i det rum som andvänds för kistor och blommor innan själva begravningen. Helt oförberedd på en hand som sticker upp ur en kista samtidigt som någon står och sminkar liket. I ren chock så hoppade jag till och gick därifrån amtidigt som jag bad om ursäkt. Sa att jag väntar med resten av blommorna till de är klara.

Men de sa att det inte var någon fara, och jag trodde dem. Jag tog in resterande blommor och undvek mest att titta på den döde. Men de lilla jag såg var inte alls så farligt som jag föreställt mig. Där låg skalet av en människa som en gång sprungit barfota på en äng någonstans. En människa som i detta tillstånd fortfarande såg ut att springa på denna äng. Han såg lycklig ut, fridfull helt enkelt.

Anledningen till att jag hoppade till hade nog inte så mycket med liket att göra, utan helt enkelt att jag inte var beredd på att se det jag fick se.